Vi
går längs med en något upptrampad stig över slätterna på La Mancha medan solen
steker på våra nackar. Det är så varmt att det ser ut som om att luften
vibrerar vid horisonten. Jag och Viktoria har inget problem med det, men
stackars Ina har redan bränt sig. Tankarna flyter iväg till det kommande mötet
med Cervantes. Tänk om vi inte hittar honom, trots att vi åkt till La Mancha.
Och om vi nu gör det, är det ens säkert att han vill prata med oss?
- Tänk att vi ska få träffa författaren till
den första romanen någonsin. Jag kan inte tro det! säger Viktoria.
- Inte jag heller, men det känns
ändå skönt att vi har förberett frågor, svarar jag. Jag undrar om han själv är
medveten om hur stor boken kommer bli och hur mycket den symboliserar just
renässansen och individualismen genom att den fokuserar så mycket på själva
människorna.
- Han har förmodligen märkt
av populariteten redan nu i alla fall, han har ju trots allt just släppt andra
boken nu när vi kommer hit, säger Viktoria. Om Cervantes tänkt på hur
karaktäristisk Don Quijote är för just renässansen är jag osäker på. Man är ju
oftast inte lika medveten om allt man influeras av när man inte har ett
utifrånperspektiv.
- Det är sant. Jag undrar om
det var han som till stor del influerades av rådande åsiktsströmningar, eller
om det var han själv som satte igång dessa?
- Förmodligen är det nog en
kombination, för de båda hänger ju ofta ihop. Om man till exempel ska analysera
nutiden, år 2014, så är det svårt för oss som lever där att definiera den. Jag
själv ser åtminstone inget så pass klart mönster att jag skulle kunna tilldela
vår tid en gemensam specifik litterär inriktning.
Vi
fortsätter gå och jag undrar för mig själv om Cervantes fått inspiration från
sitt unga jag när han skapade den naivt nobla humanisten Don Quijote, då
Cervantes själv en gång var en envis ung soldat, som trots sjukdom prompt
skulle kämpa för sitt land. Sancho Panza, Don Quijotes trogne följeslagare,
skulle i sådana fall kunna representera Cervantes nuvarande jag, den realist
som det är möjligt att han blev efter all sin tid i fångenskap. Jag påminns om
vad Sancho Panza säger till Don Quijote då han först säger sig se jättar: ”Men
ers nåd, invände Sancho Panza, det där som syns där borta är ju inga jättar
utan väderkvarnar, och när de rör armarna är det vinden som vrider runt med
deras vingar och drar kvarnstenarna.” och detta anser jag vara mycket
representativt för Sancho Panzas realistiska karaktär. Ina avbryter mina
funderingar:
- Hur tror ni att Cervantes
kommer vara som person?
- Jag vet inte riktigt. Jag
har en känsla av att han kan vara ganska självgod, svarar Viktoria.
- Hur tänker du nu?
- Hela Don Quijote är ju som
ett slags hån mot de traditionella riddarromanerna som skrevs under medeltiden.
Det känns som att han genom att driva med de historierna på något sätt anser
sig själv vara överlägsen författarna till dem.
- Du kan ha rätt, men hur det
än är så kanske detta inte är något vi ska ta upp med Cervantes under
intervjun, säger jag och de andra skrattar.
- Vad ser ni mest fram emot
att få svar på från Cervantes? frågar Viktoria någon minut senare.
- Hur han tänkte när han
skapade själva karaktären Don Quijote, om han hade något speciellt budskap med
den eller om det till stora delar bara var för att underhålla, svarar jag.
- Jag ser mest fram emot att
få reda på varför han valde att bli just författare och vad som inspirerade
honom till det, säger Ina och vi fortsätter gå i tystnad.
 |
| Cervantes |
Våra
moderna klockor fungerar tydligen inte här på 1600-talet, men efter att vi gått
i vad vi tror är ungefär en halvtimme går vi över en kulle och får då syn på de
omtalade väderkvarnarna. Jag har hört att det finns olika teorier beträffande
vad det är de symboliserar, bl.a. att de representerar de större
ullproducenterna som under renässansen satte fattiga bönder i arbetslöshet.
Detta stämmer dock inte överens med min egen uppfattning utan jag tror att man
inte skall överanalysera det hela. Just den här biten utspelar sig relativt
tidigt i boken, vilket gör att jag tror att Cervantes helt enkelt använt detta
för att tydligt visa vilka sorts människor Don Quijote och Sancho Panza är.
Cervantes själv beskriver i boken Don Quijote med bland annat denna fras:
”Kort
sagt, vår ädling fördjupade sig så till den grad i sin läsning att den upptog
alla hans dagar och nätter, och av för litet nattsömn och för mycket läsning
torkade hans hjärna ihop och han förlorade förståndet.”
Cervantes
vill tidigt fastställa att Don Quijote är den smått galna idealisten, och
Sancho Panza den ansvarsfulle och förnuftige mannen med fötterna på jorden.
Desto
närmre väderkvarnarna vi kommer, desto mer tycker jag mig kunna urskilja en
gestalt bland dem. Kan det vara Cervantes?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar