Del 3 - Intervjun

När vi pratat en stund med Cervantes, om vädret och hur resan gått till osv, frågar vi honom om vi skulle kunna få en intervju. Han säger att det ska gå bra och sedan fortsätter han berätta om andra roliga saker han såg på vägen hit, till La Mancha. Spanjorer brukar förknippas med prat och Cervantes är inget undantag. Det gör vår intervju med honom lite enklare, eftersom vi kommer att ha mycket att berätta om där hemma.

Cervantes fortsätter prata om väderkvarnarna, som även han såg på vägen hit. Ina, Viktoria och jag kollar på varandra och undrar vem det blir som ska avbryta honom i hans berättelse. Viktoria harklar sig och Cervantes kommer på varför vi är här och tittar tålmodigt på oss och säger: 

-         - Så, vad vill ni veta?

Jag tänkte på det vi pratade om förut; vad vi skulle fråga och vad vi egentligen ville veta. Den första frågan jag kom att tänka på var det Ina ville veta innan mötet med Cervantes:

-        -   Hur kom det sig att du blev författare?

-        -  Jag känner att jag alltid har en historia att skriva. Det finns många intressanta händelser som händer omkring oss som är värda att skriva ner. Jag har suttit i fängelse, jag har blivit besluten på allt jag äger och brytt mig om och jag äger fortfarande inte mycket. Man måste inte äga allt guld i världen för att kunna vara lycklig. För att människor ska förstå det och varandra måste vi hjälpa dem. Jag gör det genom att skriva. Någon kanske kan hitta tröst i det jag berättar, vare sig det är sorg eller glädje, säger Cervantes.

-         - Varför skrev du Don Quijote? Vad vill du förmedla till världen med berättelsen, säger Viktoria. Vi kollar på varandra och ler, Cervantes kanske inte var så självgod ändå?

-         - Eftersom det inte finns något noblare än en riddare, enligt somliga. Tidigare har folk tyckt att riddarnas åsikter är viktigare än andras, detta verkade även riddarna tycka själva. Don Quijote lever för riddarromanerna och för deras nobla levnadssätt. Allt han hört om dem är det enda rätta i hans värld. Till exempel när Don Quijote svarar sin väpnare Sancho Panza:

” – Jo, så är det nog, svarade Don Quijote, men det anstår inte en vandrande riddare att klaga över sår, även om inälvorna rinner ut genom dem.”

    Don Quijote vill hjälpa de svaga, och det gör han också, på sitt eget sätt. Jag själv, däremot, är inte lika imponerad av dessa nobla riddare. Jag förlöjligar dem genom att göra narr av stackaren Don Quijote. Vi måste förbise den högt uppsatte riddaren, börja tro mer på det vanliga folket. Vi alla har en historia att berätta, varje individ kan förmedla någonting av värde, fortsätter Cervantes.

-          - Vad tycker du mest om gällande karaktären Don Quijote och romanen? frågar Ina

 - Don Quijote har mer fantasi än en hel by har tillsammans. Det tycker jag väcker många intressanta idéer, trots att de flesta känns mer galna än vettiga. På något sätt känns det beundransvärt att hela tiden vara optimistisk, även om det slutar att man ligger mörbultad på marken, som efter ett väderkvarnsslagsmål. Jag önskar att ännu fler människor fick upp ögonen för det otroliga liv vi lever. Som sagt kanske man inte äger så mycket, men ändå kan man vara den rikaste mannen i hela Spanien, rik på fantasi och idéer. Romanen i sig, har många sådana stycken, där Don Quijote visar sina idérika sidor. Men mitt favoritstycke är när han och Sancho Panza stöter på väderkvarnarna. Där syns galenheten tydligt och det är så humoristiskt att tänka sig en man slåss mot väderkvarnar. 

Cervantes sträcker på sig, harklar sig och citerar några rader ur sitt favoritstycke:

”- Men ers nåd, invände Sancho Panza, det där som syns därborta är ju inga jättar utan väderkvarnar, och när de rör armarna är det vinden som vrider runt med deras vingar och drar kvarnstenarna.
- Man kan lätt se, svarade Don Quijote, att du inte läst några riddarromaner – de där borta är jättar, och om du är rädd så dra dig undan och bed för din själ, medan jag ger mig in i denna vidunderliga och ojämna strid!”

Vi ler och håller med, stycket som handlar om väderkvarnar är väldigt roligt och är ofta det som allmänheten känner till. Ja, i alla fall hemma under vår tid. Cervantes fortsätter att besvara frågan:

-        -  Genom att berätta om Don Quijote och Sancho Panza som att jag såg dem på långt håll, gör det ännu tydligare hur deras karaktärer beter sig. Detta gjorde jag istället för att skriva romanen som att jag var Don Quijote, det hade inte passat lika bra. Nu när man läser boken får man känslan av att stå på avstånd och viska om galningen där borta, som tror att han är en riddare. Jag är glad över att jag lyckades få till båda böckerna, historierna fick en bra helhet. Jag är kritisk mot riddarna och ger resten av befolkningen ett gott skratt.

-        -  Var fick du inspiration ifrån? Är det någon person som inspirerat dig till karaktären Don Quijote? säger jag.

-        -  Hmm… Bra fråga. Ingen speciell person har inspirerat mig mer än någon annan, utan jag har mest fantiserat ihop bilden av den snillrike riddaren i den här berättelsen. Jag skrev den första delen när jag satt i fängelse, där har man mycket tid att tänka. Alla mina erfarenheter har hjälp otroligt mycket, humorn i det hela har tillkommit efterhand jag skrivit om alla Don Quijotes äventyr.

-         - Vad tycker Spanien om ditt verk, har de gett någon respons? frågar Ina.

-         - Jag känner mig definitivt mer uppmärksammad, folk ser på mig nu som någon att se upp till. Det känns väldigt ovant, men inte ovälkommet. Men det har inte ändrat hur jag ser på världen, om man säger så. Det jag har fått höra har endast varit komplimanger.

-         - Vad roligt! Där vi kommer ifrån vet nästan alla vem du är. Folk talar om dig som ett geni och en av Spaniens mest kända människor genom historien. Det måste ju verkligen räknas som komplimanger, säger Viktoria.

-        -  Ja, det var faktiskt därför vi bestämde oss för att komma och träffa dig. Vi ville se ”mannen bakom legenden” och det vi har sett har inte skiljt sig från vad dem säger heller, säger jag och tjejerna nickar instämmande.

-        -  Okej… Tack. Efter en liten stund säger han eftertänksamt:

-        -  Hur kom ni hit egentligen?

-         - Eh, ja. Det är en lång historia… säger Ina.

-         - Du kommer aldrig att tro oss, säger Viktoria.

-         - Ni kan väl testa mig säger Cervantes och hans ögon lyser av nyfikenhet.